A True Story, my true story

Den här skrev jag när jag var på Malta. Den handlar om vad som hände med min mamma för tre år sen. Jag har faktiskt inte berättat den för någon förut. :/


A True story

Från hennes sida:
Allt började med att hon gick in i ett ekbord och fick ett sår på stortån. Hemtjändsten kom hem till henne varje dag och plåstrade om såret, för den hade svårt att läka själv. Att hon hade diabetes gjorde inte saken bättre. Hon ahde det väldigt svårt i livet, en dotter som skrek och bara var ivägen och en man som alltid kom hem sent från jobbet. Det dumma såret ville aldrig läka och det blev bara större. Doktorerna sa till henne att hon var tvungen att amputera stortån. Hemtjänsten fortsatte komma hem till henne, de gick även över och handlade år henne eftersom hon hade lite svårare att gå på hela foten. De fortsatte att plåstra om hennes fot, där tån hade suttit. Enanledning till att såret aldrig läkte kunde vara för att hon rökte. Rökningen gav henne också ganska mycket humörsvängningar.  Hon tog också jättemånga piller om dan och det var det värsta hon visste. Men hon var ju tvungen att ta dem efter sin baupass och alla andra miljoners saker hon hade varit med om på sjukhuset. Hennes sår där tån hade suttit ville aldrig läka, så hon var tvungen att amputera halva benet, ungefär under knät. Då blev hon tvungen att sitta i rullstol. Hennes liv förbättrades då inte mycket för det. Dottern var väl gullig i början och lite då och då. Hennes dotter var bara nio år ungefär när hon förlorade benet. Familejn åkte inte på många semestrar eller hem till kompisar för att rullstolen var jobbig att ta med. Det byggdes en ramp runt huset för att hon skulle kunna komma upp med rullstolen. Det var smart, annars fick man bära upp rullstolen på trappan och det kunde inte hon göra själv. Hon gick itne ut en enda gång själv för hon tyckte det var så krångligt. Efter några år fick hon en protes och så småningom försvann rullstolen och kryckorna kom fram. Hon lärde sig inte att gå naturligt, utan haltade lite, men vad gjorde det? Hon gjorde ju framsteg iallafall! :)


Från dotterns sida:
Eftersom hon var så liten så tänkte hon inte så mycket på att hemtjänsten var hos dem när hennes mamma förlorade både tå och fot. Hennes mamma hade varit med om så mycket. Hennes mamma var ofta inne på sjukhuset. Hon förstod nog inte att det vcar så farligt som det var. En av det värsta sakerna med amputeringen var att hon inte kunde gå och shoppa så mycket med henne, för det var så krångligt. Men efter några år hade hennes mamma varit så duktig och lärt sig gå hyffsat med protesen. Hon hade varit så duktig att hon fick börja köra bil igen. Hon tycket också att hennes mamma var pinsam, för hon satt ju faktiskt i rullstol i början. Hon ville inte visa upp henne för hennes kompisar eller gå i centrum. För det är ju handikappade man stirrar på och man ser dem. Det var så hon såg sin mamma, som en handikappad person.
 
The day 07/3-05:
Det sista ordet hon sa till sin mamma innan hon lämnade huset för att gå till skolan var "Jag hatar dig!"

Hon hade varit i skolan hela dagen och tog hem två kompisar. De gick in i hallen och klädde av dig ytterkläderna. Hon ropade hej till sin mamma två gånger, men fick inget svar. Hon mistänkte att hon sov eller någonting. Hon bad sina komipsar gå upp till hennes rum och sätta på datan eller någonting annat. Hon gick därefter in till vardagsrummet där hennes mamma jämt satt och tittade på tv. Hon tog ett steg in till vardagsrummet och såg att hennes mamma såg lite konstig ut. Hon satt lite snett i soffan och dregglade lite lätt. Hon gick fram till henne och frågade hur det var och många andra frågor. Men det enda hon fick tillbaka var mummel. Hon gick och hämtade ett glas vatten med ett sugrör i från köket. Hennes mamma kunde inte suga med sugröret, så hon försökte hälla i henne vattner, men det gick inte. Vattnet kom bara utanför och rann ner längs halsen. Hon hämtade lite choklad för att det brukade hjälpa när hon hade sockerbrist och det var också det enda hon visste hon kunde göra. I och försig så fanns det en spruta i kylskåpet som man skulle spruta in i benet, men det vågade hon inte göra för hon hade aldrig gjort det förut. Nu började rädslan slå henne, men hon grät inte. Hennes mamma började nu glida ner från sittande ställning till någon liggande. Hon visste ju ingenting! Hennes mamma bara mummlade och såg rädd ut. Hon kom på tänka att hennes kompisar borde undra vart hon hade tagit vägen. hon lämnade sin mamma och gick  upp på sitt rum och lämnade sin mamma och gick upp på sitt rum, där kompisarna satt vid datorn. Hon var där en stund. En av hennes kompis var tvungen att gå hem. hon följde henne ner och sa hejdå. När kompisen hade gått gick hon in till hennes mamma och nu låg hon ned i soffan. Hon kunde se att hon försökte få fram ord, men ingenting kom fram. Nu blev hon jätterädd. Hon gick iväg och ringde sin pappa. Hon berättade allt hon hade gjort, han sa att hon skulle ta prutan, men hon ville inte och han sa att det var helt okej. han sa att han skulle vara hemma om tjugo minuter. Nu grät hon och sa eller skrek att han skulle vara hemma NU, inom fem minuter. Men det kunde han ju såklart inte. Hon gick upp till sin kompis och sa att det skulle vara bra om hon gick hem, eftersom hennes mamma inte mådde bra. Hon gick ner och satte sig med sin mamma och väntade på sin pappa. När han väl kom hem gav han henne sprutan och gick till datorn för att söka efter ett nummer till en speciell doktor. Under tider gick hon upp till sitt rum. När hon kom ner igen såg hon att hennes pappa höll på att göra HLR "hjärt och lung räddningen" på hennes mamma. Hennes mamma var nu medvetslös och hon såg hur rädd hennes pappa var. Hon grät millånga floder. Hennes pappa skrek till henne att hon var tvungen att öppna när hon hörde ambulansen. När hon hörde den öppnade hon dörren och visade dem in till vardagsrummet, där hennes mamma låg. De sprang fram till henne och fortsatte göra HLR. En man kom inte med en bår och en kort stund senare var hon borta. Det var tyst en stund. Hennes pappa bröt tystnaden genom att säga att de skulle åka och hälsa på henne en timme senare ungefär. hon inbillade sig att hennes mamma skulle bli okej, komma hem efter en vecka ungefär. Hon hade ju alltid klarat sig, varför skulle hon inte klara det här? Hon kände ingenting just då.

En timme senare på sjukhuset gick hennes pappa och frågade på akuten om hennes mamma var där. Där var hon inte, ingen där visste exakt var hon var, med de sa åt oss att titta på intensiven (tror jag att det var). De gick dit och frågade om hon var där och det var hon. De satte sig en stund och väntade. Det kom en syster och frågade om hon ville se hennes mamma, men hon svarade nej. Vem vill inte se sin mamma när det kan vara sista gången? Men så tänkte inte hon, hennes mamma skulle ju klara sig, som vanligt! Innerst inne vill hon inte börja gråta inför allt folk. Hennes pappa försvann och hon satt där för sig själv en kort stund innan hon bestämde sig för att gå iallafall. Hon gick längs det vita koridåren och kände den äckliga plastiga sjukhuslukten, som hon hatade. Hon gick in i det rummet, som hon hade sett sin pappa gått in i. Hon såg hennes mamma ligga där under ett tjockt lager plast med en massa sladdar. Sjuksystrarna sa att det hade kylt ned henne för att spara på hennes energi. De sa att hon kunde prata med henne, för hennes mamma var nämligen medveten och kunde höra vad man sa. Men feg som hon var vågade hon inte säga något till hennes mamma, det kunde ju vara det sista orden. När det gick ut ur rummet gick hon lite efter sin pappa med en sjuksyster. Hon sa att hon hade varit jätteduktig att hon vågade gå in tillslut. Det rann en tår ner för hennes kind. De orden betydde mycket för henne. När hon gick med sin pappa till bilen var det tyst som om ingenting speciellt hade hänt. Det var bara som alla andra gånger. När de kom hem gick hon och lade sig på en gång, hon grät sig till sömn den natten.

På morgonen gick hon upp och klädde på sig som en vanlig skoldag. Hon varprecis påvägen att gå ner för att äta frukost när henne pappa kom upp för trappan. Han såg jätteledsen ut, ställde sig tättframför henne och sa "mamma är död!" All känsel i kroppen försvann, hon kände ingenting, hon skrek "Neeeeeeeej" och tårarna rann ned för hennes kinder. Hennes pappa kramade om henne och lyfte upp henne. Han bar ner henne till vardagsrummet och hon frågade när. Han sa att doktorn hade ringt honom vid två på morgonen. Han hade redan ringt Jimmy, Lotta och mormor och morfar. Jimmy skulle komma till dem klockan tio. Hon frågade den dummaste frågan någonsin. Hon förstod inte riktigt varför men den bara slank ut ur henne. Hon fråga om hon var tvungen att gå til skolan. Han svarade såklart nej. Hon satt vi datorn resten av morgonen enda tills hennes brorsa kom hen till dem och kramade om henne. De åkte till ett kapell i danderyd för att få en sista blick av henne. De mötte upp mormor och morfar där. De kom inte i rummet där hon låg. Det var inte ett dugg kul. Hennes mamma var iskall. Hon grät en stund, men höll mesta delen av gråten inom sig, hon ville inte visa att hon grät för hon gillar itne att visa det för andra!

Det värsta är nu att ingen vet exakt vad som orsakade henne död! Hon kan ha fått en hjärtattack. Doktorerna sa att den där sprutan som pappa gav henne kan ha gjort så att det slog över, men det är som sagt inte säkert!

Nu tänker jag på att en del av dödsorsaken var att jag inte ringde 112 på en gång, vad tänkte jag med egentligen!? Hon hade kanske levt idag då! har svårt att leva med att jag kanske dödade en människa, min mamma! Men nu behöver hon iallafall inte lida. :'(


R.I.P Marie Elisabeth Runolf 591109-050308 <3


Kommentarer
Kommenterat av: Lisa

ooj.. rip.

Kommenterat av: Irmeline

Du ska alltid kunna prata med mig om allt <3 !älskar dig vännen

2008-09-23 @ 11:29:47
Kommenterat av: Ippe

Jessi! Jag älskar dig! Du betyder mest! <3

2008-09-24 @ 17:47:18
Kommenterat av: PattLisa

:'( Älskar dej vännen <3

2008-09-28 @ 22:13:02

Kommentera inlägget här:

Vad Heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

Vad heter din blogg?:

Vad vill du skriva?:

Trackback