Mitt liv gick från ljust och fint till mörkt och grått under så kort tid, det gick så snabbt att jag inte ens tänker på det. Jag vill inte tänka på det eftersom det känns så overkligt. Jag har typ inte pratat om det med någon, det är inte många som vet.

Aldrig trodde jag att det skulle kännas så här? jag trodde nog att det skulle kännas värre. Jag vill ju att det ska göra det, för det är stor! Men varför känns det inte mer? Jag försöker ju så mycket jag kan? Men inget förändras, men allt förändras ju så småningom. Undrar hur detta kommer vara för mig om några år?

Tårarna ligger där och bränner under ögonlocken, men du kan inte se dem, du ser inte ens tårarna på min kind, för jag ska vara glad, för nu skall det vara över. Jag ler mot dig och låtsas som ingenting, för det är det jag alltid gjort. /J.